Änglavakt

Hon gick på andra sidan gatan. Trots att det var mörkt såg han att det var hon. Hon gick huvudet sänkt och händerna söktes då och då upp till ansiktet som för att torka bort något. Tårar? Grät hon? Han ville så gärna trösta henne. Men vågade inte. Så dök en galen tanke upp i huvudet. Kanske var det idag hon skulle upptäcka honom? Kanske var det idag det skulle bli dom? Han gick tvärs över gatan mot henne. Men det var inte idag de skulle bli ihop. Han var bara ett steg från att lägga armen om henne när allt hände på bara några sekunder. Allt gick så fort. Han hörde vrålet av en motor följt av skriket från bromsande däck. Hennes ansikte som vändes skrämt uppåt. Trots att sminket var utsmetat och hon hade ett fult sår på kinden var hon otroligt vacker. Ett ljus svepte över honom. Det sista han tänkte var ”Gud, vilken vacker ängel hon är”. Sen blev allt svart.

Hon gick fort. Ville bara bort. Det hade gjort så ont, inte slaget, det skulle gå bort, det kunde sminkas över. Ordet var värre. Hans ord gjorde mer ont än slaget. Han hade kallat henne ”hora” HORA! Hon hade inte ens fått förklara, hon hade ju inte gjort något! Sen kom slagen. Först mot ansiktet, om hon inte hade vikit undan hade hon antagligen haft en präktig blåtira. Sen mot magen och när hon föll sparkar mot ryggen. Hans polare hade avbrutit honom och hon hade gråtande sprungit därifrån så fort hon kunde. När benen inte bar henne längre hade hon satt sig vid en gatlykta och gråtit resten av tårarna. Det sved i såret på kinden. Vid gatlyktan tog allt slut. Hon hörde ljudet av en motor och bromsande däck. Hon tittade upp i ett par tröstande ögon. ”En ängel?” hann hon tänka innan allt blev svart.

Han körde fort. Alldeles för fort. Och han var full. Men vem brydde sig om hans liv? När han kommit hem den dagen hade hans fru stått och packat och grälat på honom. Det var om hur dåligt han skötte sig, om hur han bara söp och om att hon förtjänade bättre. Hon hade hittat bättre. Hon lämnade honom med en flaska whiskey att dämpa smärtan med. Hans dotter hade kommit hem lite senare. När hon märkte att han var full skrek hon också åt honom. Hon hade tagit flaskan och slängt den mot stengolvet i köket. Det enda han hade att döva sveket med hade hon tagit ifrån honom. Han slog hårt och ångrade sig redan innan handen träffade kinden. Hon hade bett honom dra åt helvete och han hade rusat ut i natten, ut till bilen och bara kört, bort, så långt bort som möjligt från allt. Han grät. När tårarna skingrades såg han att han var på väg av vägen mot en gatlykta. Vid den stod det två tonåringar. Dotterns ord var det sista som ekade i hans huvud innan bilen mosades. ”Dra åt helvete!”. Sen blev allt svart.

Han öppnade sakta ögonen. Huvudet bultade. Var någonstans var han? Vad hade hänt? Så kom allt tillbaka, frun, dotterns ord, bilen, gatlyktan och tonåringarna. Såg helvetet ut så här eller levde han fortfarande? En dörr öppnades och en sjuksköterska kom in. Han var inte död. Han var på sjukhus. Sköterskan log mot honom.
– Hemsk olycka det där… Du ska vara glad som överlevde. Du måste ha haft änglavakt…



(Det här var en av de första novellerna jag skrev. Då var jag nöjd. Nu tycker jag om den för sentimentala skäl. Men jag tycker om den.)