En lapp om Kärlek

Vickan smällde igen dörren hårt som vanligt. Hon hoppades att mamma inte skulle märka skillnaden, att den här smällen var full av energi och upprymdhet och inte den vanliga ilskan. Fast det kanske var den vanliga ilskan? Det kanske skulle bli den vanliga ilskan när hon läst vad som stod på lappen som stuckits i hennes hand. Vad kunde stå på den?

Tjejen i sjuan som gett henne den var liten och rosa. Hela hon var verkligen bara rosa helt igenom. Hon hade ljusa jeans, rosa tröja och vita gympaskor. Rosa ögonskugga. Rosa läppglans. Rosa. Till råga på allt var lappen hon fått rosa. Vickan var inte rosa. Hon var svart och blodröd. Svart kort kjol, trots det kyliga alla-hjärtans-dag-vädret där förälskade fjortisar gick och värmde varandra. Svarta trasiga strumpbyxor som visade vit hud. Svart tröja med en djup urringnig. Inte för att hon egentligen hade så mycket att visa, hon hade aldrig riktigt vuxit ordentligt. Kanske var det för att hon aldrig riktigt ätit ordentligt?

Den rosa tjejen hade saker att visa. Men hon hade i och för sig mage också... Och den var ju inte ful som Vickans var! Hennes leende var inte heller som Vickans... Egentligen var hennes leende som alla andras. Men det var något extra med henne. Något som fick leendet att se äkta ut. Något extra blänk eller så... Vickan tänkte på sitt eget leende. Det var länge sen hon hade lett. Hon reste sig från sängen och ställde sig framför spegeln och log. hon såg rakt in i sina ilskna ögon och lät dem följa varenda linje i ansiktet. leendet såg falskt ut. Hon visste väl det. Hon kunde väl helt enkelt inte le. Vem skulle hon le för? Vem ville se henne glad? Vem brydde sig? kanske visste den där rosa tjejen som kunde le vem som kunde lära Vickan att le. Kanske fanns det en väg ut ur hennes mörka hål? Eller inte...

Vem skulle vilja sträcka henne en hand? Den rosa lappen låg kvar på skrivbordet. Rosa. Som rött fast renare och oskyldigare. Som oskyldigt blod. Vickans blod var inte oskyldig. Inte hennes hud heller. Det fanns flera ärr på hennes handleder och armar som vittnade om att henner blod minsann var rött och skyldigt. Så många hon gjort besvikna, mamma pappa och kompisar. Hon hade dragit sej undan. Långt undan. Ingen fanns där hon var. Bara hon och hennes skuld. Vad gjorde det då om hon bara gjorde sig lite illa?

Hon sträckte handen genom tårarna efter rakbladet som låg på skrivbordet. Men på något sätt ville fingrarna inte greppa utan tog tag om den rosa lappen. Lågsamt vecklade hon ut den och läste mellan de salta dropparna tre ord skrivna med silvrig glitterpenna:
"Jesus älskar Dig!"


(Skrevs som ett tävlingsbidrag. Lite väl kort kanske, men annars skulle jag hänga upp mig på saker i onödan.)