De lyssnar inte ändå.
(Ur Mias tankar:
Vissa saker säger man inte.
Det gör man bara inte.
Eller är det bara vissa personer som man inte
Säger vissa saker till?
Kanske så att vissa personer inte
gör vissa saker?
Men vissa personer vill dö.
men det är inget man säger...
I alla fall inte på msn...)
Så skjuter hon sakta upp dörren till skolan. Hon vill egentligen inte komma sent, men det blir så i alla fall. "En tout cas" som det heter på franska. Franska har hon första lektionen. Hon heter Mia, Mia Fredriksen. Inte -son. Men det har inte hennes lärare förstått än, trots att hon ända sen 6-års berättat det för dem gång på gång. Hon släpar sig med tunga steg uppför trappan och böjer sig med tunga knän ner till Underskåpet där alla hennes Diktverk ligger säkert förvarade bakom låset som bara hon och vaktis har nyckeln till. Några anteckningar från genomgångar har hon knappt, men proven klarar hon ändå så diktverken märks inte i betyget. Hon är bara lite sen.
-Mais bonjour mademoiselle Fredriksson! Quand est tu en retard? Gnälliga Gunilla kallar henne Fredriksson precis som alla andra lärare.
-Je me pluie pour sommeil hier soir, et ce'st pourqoi je ne revaille en heure ce matin... (Jag grät mig själv till sömns igårkväll så jag försov mig imorse)
-Mia, as tu somme tout vue le grammatique? (Mia, har du över huvud taget kollat igenom grammatiken?)
-Non, madame... (Nej, fröken)
-Pourqoi, Mia? (Varför, Mia?)
Mia svarar inte för hon vet att hennes grammatikkunskaper är i nivå med Gnälliga Gunillas egna men att hon i den meningen antagligen har en massa fel för verbet "gråta till sömns" är inget man hittar i gloslistan och att nästa mening antagligen skulle innehålla ännu fler. (De har ju inte haft glosan självmord än) Hon sätter sig bara lydigt på platsen bredvid Jonas, Fridas lillebror, och slår upp boken.
(Ur Jonas tankar:
Vissa människor vill visst ha all uppmärksamhet
vill komma lite sent så att allas blickar mååste
vändas mot just dem när de kommer.
vill ha allt ljus
så att inget träffar mig
så att ingen lägger märke till mig.
Hon gör i alla fall inte det)
Han låtsas inte om henne när han går ut från klassrummet. Vet att det enda hon frågar honom om är när nästa lektion är och det enda han kan svara är "SO tror jag" trots att han lärde sig schemat utantill redan första veckan. Ibland har han frågat henne, men hon vet aldrig. Bryr sej inte liksom... Som om schemat bara var ännu en liten detalj i den stora Verkligheten som hon skriver om i Diktverken som hon tror att ingen ser.
"Vad har vi för lektion nu?"
"Vet du, jag hatar att du frågar för jag hatar att svara den jag älskar och drömmer om med det simpla 'SO tror jag' när jag mest av allt vill att du ska fråga om jag älskar dig så jag kan stå här framför dig varje dag och säga att det gör jag"
"Ok, har vi historia eller religion?"
"Samhällskunskap, älskling...."
Jonas heter han och han valde franska bara för att hon gjorde det trots att han avskyr varje liten accent i det franska språket. Han hänger knappt med på lektionerna men det är värt varenda sekund av Gnälliga Gunillas knarriga röst att få sitte bredvid Henne, trots att hon bara vet vad han heter för att hon är hans storasysters bästis. Frida tar för mycket plats ibland. Det blir så att Jonas inte alltid får plats för glada, perfekta, utåtriktade, vackra Frida syns överallt och får minsann sitta och prata med halvgudinnan Mia i timtal. I bästa fall får Jonas ett "hej! har vi prov imorrn?" när hon kommer in i deras kök. Jonas är ingen av vad Frida är. Kanske är Frida också en halvgudinna? Till hälften Gudinnan av Perfekthet då. Jonas måste vara besläktad med Hatguden tänker han när han slår upp SO-boken.
(Ur: Fridas räknehäfte
minnen+depressioner=15 år
Femton
FeeeMMtoNN
ska jag inte bli äldre eller?
vad hände med min "kämparglöd"...
shit, jag hatar det här, den enda jag älskar e Miiiia!!)
Frida sitter och ritar små krumelurer som tillsammans bildar ett mönster. Mönstret liknar en vätska som rinner över något som liknar en arm, bara det att armen inte finns och att vätskan får armen att synas. Frida är bra på att rita. Hennes skrivhäften är fulla med liknande krumelurer. De ser ut som magiska tecken eller formler som hör bättre hemma på ett altare i ett uråldrigt tempel än i ett räknehäfte. Frida låter pennan dansa sin magiska dans över papperet. "Som en gammal offerdans kanske" tänker hon för sig själv. En bra tanke tycker hon. Att offra sig själv på Perfekthetens altare. Hon väcks ur drömmarna om blodet som rinner över templets golv.
"Vad är det här?"
"Det föreställer blodet som rinner från mina armar varje kväll..."
"Hur många gånger måste jag säga åt dig att man inte ska rita i räknehäftet? Det är skolan som betalar dem, och vi har inte råd med ritpapper till dig!" den unga läraren är riktigt arg. Frida bryr sig inte. Han är alltid arg på henne ändå. Vissa saker förstår inte lärare. Det bara är så.
(En liten reaktion på att vissa faktiskt sänder så tydliga signaler om hur de mår, men ändå inte blir sedda, för människor blir så rädda för att vara nära någon som mår dåligt. Se varandra!)
Vissa saker säger man inte.
Det gör man bara inte.
Eller är det bara vissa personer som man inte
Säger vissa saker till?
Kanske så att vissa personer inte
gör vissa saker?
Men vissa personer vill dö.
men det är inget man säger...
I alla fall inte på msn...)
Så skjuter hon sakta upp dörren till skolan. Hon vill egentligen inte komma sent, men det blir så i alla fall. "En tout cas" som det heter på franska. Franska har hon första lektionen. Hon heter Mia, Mia Fredriksen. Inte -son. Men det har inte hennes lärare förstått än, trots att hon ända sen 6-års berättat det för dem gång på gång. Hon släpar sig med tunga steg uppför trappan och böjer sig med tunga knän ner till Underskåpet där alla hennes Diktverk ligger säkert förvarade bakom låset som bara hon och vaktis har nyckeln till. Några anteckningar från genomgångar har hon knappt, men proven klarar hon ändå så diktverken märks inte i betyget. Hon är bara lite sen.
-Mais bonjour mademoiselle Fredriksson! Quand est tu en retard? Gnälliga Gunilla kallar henne Fredriksson precis som alla andra lärare.
-Je me pluie pour sommeil hier soir, et ce'st pourqoi je ne revaille en heure ce matin... (Jag grät mig själv till sömns igårkväll så jag försov mig imorse)
-Mia, as tu somme tout vue le grammatique? (Mia, har du över huvud taget kollat igenom grammatiken?)
-Non, madame... (Nej, fröken)
-Pourqoi, Mia? (Varför, Mia?)
Mia svarar inte för hon vet att hennes grammatikkunskaper är i nivå med Gnälliga Gunillas egna men att hon i den meningen antagligen har en massa fel för verbet "gråta till sömns" är inget man hittar i gloslistan och att nästa mening antagligen skulle innehålla ännu fler. (De har ju inte haft glosan självmord än) Hon sätter sig bara lydigt på platsen bredvid Jonas, Fridas lillebror, och slår upp boken.
(Ur Jonas tankar:
Vissa människor vill visst ha all uppmärksamhet
vill komma lite sent så att allas blickar mååste
vändas mot just dem när de kommer.
vill ha allt ljus
så att inget träffar mig
så att ingen lägger märke till mig.
Hon gör i alla fall inte det)
Han låtsas inte om henne när han går ut från klassrummet. Vet att det enda hon frågar honom om är när nästa lektion är och det enda han kan svara är "SO tror jag" trots att han lärde sig schemat utantill redan första veckan. Ibland har han frågat henne, men hon vet aldrig. Bryr sej inte liksom... Som om schemat bara var ännu en liten detalj i den stora Verkligheten som hon skriver om i Diktverken som hon tror att ingen ser.
"Vad har vi för lektion nu?"
"Vet du, jag hatar att du frågar för jag hatar att svara den jag älskar och drömmer om med det simpla 'SO tror jag' när jag mest av allt vill att du ska fråga om jag älskar dig så jag kan stå här framför dig varje dag och säga att det gör jag"
"Ok, har vi historia eller religion?"
"Samhällskunskap, älskling...."
Jonas heter han och han valde franska bara för att hon gjorde det trots att han avskyr varje liten accent i det franska språket. Han hänger knappt med på lektionerna men det är värt varenda sekund av Gnälliga Gunillas knarriga röst att få sitte bredvid Henne, trots att hon bara vet vad han heter för att hon är hans storasysters bästis. Frida tar för mycket plats ibland. Det blir så att Jonas inte alltid får plats för glada, perfekta, utåtriktade, vackra Frida syns överallt och får minsann sitta och prata med halvgudinnan Mia i timtal. I bästa fall får Jonas ett "hej! har vi prov imorrn?" när hon kommer in i deras kök. Jonas är ingen av vad Frida är. Kanske är Frida också en halvgudinna? Till hälften Gudinnan av Perfekthet då. Jonas måste vara besläktad med Hatguden tänker han när han slår upp SO-boken.
(Ur: Fridas räknehäfte
minnen+depressioner=15 år
Femton
FeeeMMtoNN
ska jag inte bli äldre eller?
vad hände med min "kämparglöd"...
shit, jag hatar det här, den enda jag älskar e Miiiia!!)
Frida sitter och ritar små krumelurer som tillsammans bildar ett mönster. Mönstret liknar en vätska som rinner över något som liknar en arm, bara det att armen inte finns och att vätskan får armen att synas. Frida är bra på att rita. Hennes skrivhäften är fulla med liknande krumelurer. De ser ut som magiska tecken eller formler som hör bättre hemma på ett altare i ett uråldrigt tempel än i ett räknehäfte. Frida låter pennan dansa sin magiska dans över papperet. "Som en gammal offerdans kanske" tänker hon för sig själv. En bra tanke tycker hon. Att offra sig själv på Perfekthetens altare. Hon väcks ur drömmarna om blodet som rinner över templets golv.
"Vad är det här?"
"Det föreställer blodet som rinner från mina armar varje kväll..."
"Hur många gånger måste jag säga åt dig att man inte ska rita i räknehäftet? Det är skolan som betalar dem, och vi har inte råd med ritpapper till dig!" den unga läraren är riktigt arg. Frida bryr sig inte. Han är alltid arg på henne ändå. Vissa saker förstår inte lärare. Det bara är så.
(En liten reaktion på att vissa faktiskt sänder så tydliga signaler om hur de mår, men ändå inte blir sedda, för människor blir så rädda för att vara nära någon som mår dåligt. Se varandra!)
posted by Jojjo at 12:18 PM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home