Korpängeln

eller Ett ensamt hjärtas lovsång
efter en idé av Jonatan Nyqvist
Det var en gång en ängel en vacker ängel såsom änglar brukar vara. Men han var inte såsom andra änglar, han hade inte lysande hud, han hade inget glatt budskap eller ett viktigt uppdrag och hans bara fötter flög inte lätt över molnen. Faktum var att hans fötter inte ens var bara, de var beklädda med ett par stora svarta kängor med många spännen och inte bara det var skillnaden mellan honom och de andra änglarna; den största skillnaden var hans färg. Då de andra änglarna var vackra och vita och deras ögon strålade av glädje var den här ängeln svart, svart som natten och med starka korpsvarta vingar som alltid bar honom för långt och svarta streck ramade in hans ögon som, om de strålade alls, bara återspeglade sken i hans tårar. Ofta kallades han Korpängeln eller Gråtaren för den här ängeln hade lätt för att gråta.
Det var kanske inte så konstigt, för han kände sig förbisedd och värdelös, eftersom han aldrig fick något uppdrag från Konungen och eftersom han inte någonstans hittade någon som han själv. Det var inte det att han inte trivdes med sig själv, det hade han knappt reflekterat över alls, för han visste inte riktigt om änglar kunde trivas med sig själva eller inte. Det var bara det att han kände sig så fruktansvärt ensam!
Ibland funderade han också på om änglar kunde känna sig ensamma, men han kom fram till att eftersom de kunde vara ensamma så måste de ju kunna känna sig ensamma. Kanske mer ensamma än någon annan, för människor som var ensamma hade ju änglar hos sig.

De andra änglarna försökte muntra upp honom med med berättelser om ensamma människor som gjort mycket, men ängeln blev inte gladare för det. Snarare kände han sig ännu mer värdelös eftersom det var synnerligen enkla saker dessa änglar gjorde för att uppmuntra och hjälpa dessa starka härliga personer. Ibland frågade han sig om varför han aldrig kunde göra saker, men han kom inte fram till något.
"Venrion fick blåsa upp en stormvind, och det kanske inte jag kan göra, inte med mina lungor... Men Cilisis, han fick ju skaka jorden..." han tittade på sina klena armar och insåg snabbt att han aldrig skulle klara av det. "Men finns det inte något jag kan göra?!" utropade han i förtvivlan högt ut i himmelen. Ingen svarade, för ingen visste med säkerhet om han faktiskt kunde göra något alls. Den känsla som nu drabbade Korpängeln var förfärlig. Han hade länge tvivlat på om han kunde göra någon nytta, men nu visste han med säkerhet att han inte kunde göra något alls. Han visste inte riktigt vad han skulle göra, för han var ju en evighetsvarelse. Hade han inte varit det hade han i detta nu gått till ett hörn och dött, för han visste nu att han aldrig skulle bli något, han skulle aldrig kunna hjälpa någon och vad fanns det då för mening att finnas till?

I flera månader gick han planlöst omkring i himmelen och så en dag upptäckte han att han hamnat vid Konungens fötter, han var inne i tronsalen och här satt han vid Konungens fötter! Korpängeln såg upp i Konungens ansikte och han märkte knappt själv när han berättade hela historien om att han inte kunde göra någonting och han bad om att få bli utplånad, för han hade nu förstått att han aldrig kunde göra något, att han aldrig kunde hjälpa någon och att han inte var något värd, så det han bad om vid Konungens fötter var att slippa finnas till med detta lidande.
Konungen tittade på honom och sa:
"Kom min Korpängel, så ska jag visa dig något..."
De gick långt, de gick ända till den salen där änglarna blev tilldelade sina uppdrag och Konungen förde honom fram till den plats där alla uppdrag var samlade. Han ögnade igenom alla de papper som låg framför honom som om han letade efter ett speciellt. När han äntligen fann det stod inget uppdrag alls, bara ett namn.
"Gå till henne och se henne och känn."
Korpängeln bara nickade och såg med stora ögon på namnet, hans uppdrag. Så tittade han upp och allt var förändrat; ett mörkt rum fyllt med bilder på korpänglar som vid närmare betraktande inte alls var änglar utan bilder på människor; klädda och målade precis som honom, och på golvet satt en flicka som Korpängeln var helt övertygad om var verklig, en riktig korpängel, precis som han, som ryckt loss vingarna och smetat ut sitt målade för att slippa vara ängel, kanske hade Konungen svarat på hennes bön att slippa vara ängel? Kanske visade Konungen honom att han skulle få bli människa, en människa som faktiskt en dag skulle träda ur tiden och förvandlas i evigheten. Kanske fick han en chans att bli något annat än det han var? Han väcktes ur sina funderingar när hon började tala och då insåg han att hon trots allt var en människa. Hennes tårfyllda viskningar skulle inte höras av det mest tränade öra, men Korpängeln hörde varje ord som om de vore hans egna.
"Gud..." sade hon "Jag orkar inte mer... Låt mig slippa finnas, låt mig bara slippa! jag kan inte göra något, jag är totalt värdelös... Låt mig slippa... Jag är så ensam..."
Hon satt på golvet och snyftade ett tag till, sen förändrades scenen igen och Korpägeln förstod att han nu var i hennes dröm. Hon låg kvar på golvet och hennes kvävda viskningar hade tystnat och snyftningarna hade övergått i snörvlingar. Korpängeln visste inte riktigt om hon kunde se honom nu, men han gick fram till henne, mest för att han inte kunde låta bli att förundras över henne. När han kom närmare upptäckte han att ännu i sömnen bad hon och orden träffade honom rätt i hans innersta
"Så ensam... så ensam... Varför är jag övergiven?... Varför gav du inte mig någon gåva? ... Lämna mig... Låt mig slippa... Så ensam..."
Korpängeln började gråta, han grät och grät och också hon grät. De grät tillsammans ända tills tårarna var slut och sen frågade hon stilla
"Varför grät du?"
Korpängeln hade halvt om halvt trott att hon inte sett honom så han visste inte riktigt vad han skulle svara eftersom han inte varit beredd på frågor. Han kände efter ett tag och försökte förstå varför han gråtit och sen hasplade han ur sig det han trodde var sanningen
"För.. du grät... och du var ensam.. Eller, jag var där hela tiden... Men du visste inte det... Och det var sorgligt..."
Hon log ett underbart leende, sen lade hon sig i hans svarta knä med sitt vita ansikte och svarta hår och somnade stilla snörvlande. Han strök över hennes hår och stannade med henne resten av hennes liv, trots att hon aldrig såg honom igen.