Mina vänner är tillbaka

Inte för att jag tror att någon bryr sig och mest för att jag hoppas att ingen läser postar jag här. Kände bara ett enormt behov av att meddela att mina gamla vänner Mia och Jonas har visat livstecken. Med sig har de en ny vän. Hon heter Sussie och hon är inte lika snygg som alla andra, hon är kär i Jonas och hon kommer lyckas i livet, till slut. Sussie är min nya vän. Och välkomna tillbaka i mitt liv Mia och Jonas.

Evoke -The beginning

Part 1

“Sleep well John. You’re safe here.” Ani tucked her sleeping brother in and watched his closed dreaming eyes. He turned around and his hand fell out of hers. “I’m here and nothing can happen to you.” She drew two fingers along his cheek. He smiled in his sleep, but his eyebrows were wrinkled and made his nine-year-old face look so much older. She kissed his forehead, something he would never let her do if he was awake and then went to her own room to let him sleep in peace.
She took her French book and tried to study. Soon the school would be open again, and it was important to not lose track of one’s education. And even if Ani wasn’t really a talented kid that cared so much for school there was really nothing else to do. Internet was struck out since about two years. All the information the people had access to were what they got from the government sponsored radio, and it was not the kind of information you wanted to hear just before going to sleep.
She opened the book on chapter 12 but her focus was far elsewhere. She didn't really know where it was, but she absolutely knew it was not in the glossary list for chapter 12. Maybe it was with the army that had went out for war just a couple of weeks ago, maybe it was with her mother who had been killed in the last blitz or maybe it was with her father who were working late today. Just as yesterday. And the day before that. And the day before that. For almost a week Ani had had to look after her self and her little brother. The first stars started to show in the sky and Ani hurried to pull down the curtain so that the light wouldn't reveal the city, even if everyone knew this was a total waste, the enemy bomb planes was not depending on light to see its target, but still most people covered their windows as a silent act of patriotism or maybe just to get rid of the sight.
When Ani rolled down the curtain she could already see the planes approaching in the horizon. The engines reminded her of the roar of the monsters she used to see in her nightmares as a kid.
She tried to focus on her glossary, but the falling bombs made it hard to concentrate. She tried to turn on the radio, but it just sparkled for a moment and then want blank. The bombs fell closer to the house every second and the sound really started to sound like great monsters flying above her. Then the lights went out.


It was at the time when the first stars started to show that Vir stepped out of the door that led him into the world of Men, of Flesh and of Measure. Vir, the Angel, had been sent on the mission to protect the human being Aniara, the one whom the King himself had chosen to use in the rescuing of his loved ones, but even a Warrior sometimes need protection, especially at times like this when the battle for the World of Measure was standing and when she was to play one of the leading roles.
The landscape was far from beautiful with bombed houses as long as the eye could reach and the presence of all sorts of enemies didn't improve the looks of the once so great Valde City. Vir the Angel took a deep breath under his disguise and wondered still where he should start his noble quest.
He saw the bombing from the roof on which he stood. It was a grey city, painted with fire from the enemy of flesh, and painted with the evil of an army of spirits, an army of creatures that could twist human minds as easy as a kid twists a chewing gum and break a human mind as easy as a lollipop stick. But that was not all he saw, he saw his friends and brothers from the army of good, black sword against white sword, and though the fight was uneven it was not hopeless. If he just found Aniara it might be easier. In the middle of the city inside some kind of walls stood a statue of a woman, and Vir decided to study it closer. A tourist attraction like that might have a map, and Aniara the Warrior was of course someone everyone wished to meet.
The statue was of a beautiful woman, not very attractive, but still beautiful. It gave one the feeling of a strange security, but still there was something unsure about it. As Vir watched it he saw a sign below it;

”The Statue of Valde, Ancient queen of Verumia in Verumian mythology.
According to Demaistos, the famous story writer she was turned into stone by an evil demon king called Cagay when she refused to marry him.

In the ancient days these statues were popular and many of them were called ‘Statue of Valde.’ Today only a few of them remains and this is one of them. 1874 it came to this museum and has been here ever since. Before it stood in the royal…”

The text continued, but Vir didn’t read on. He stood there for a while, in front of the statue. She looked sad he thought, but he guessed the artist had made her sad. Vir felt sad to. It was like if when he left this statue everything behind him would turn into a dream, or that everything in front of him was a nightmare and if he took just one more step he would never wake up. One moment he just stood still and then he threw himself out to this unsafe future with the dangerous task to find the Warrior. Aniara.

Part 2

There was something very frightening about the darkness around her, Ani thought. Everything was so loud, but the darkness made everything seem so still. Sometimes red flashlights of fire lit up the room and casted big shadows closer to her where she sat on the bed.

(to be continued, writing on hand from now. I'll update this when time comes)

-Nu är hela Evoke så långt jag kommit på väg. Kom med synpunkter på saker som är dåliga/borde ändras! Och hjälp mig med vad som är bra, annars kommer jag ta bort det...-

Korpängeln

eller Ett ensamt hjärtas lovsång
efter en idé av Jonatan Nyqvist
Det var en gång en ängel en vacker ängel såsom änglar brukar vara. Men han var inte såsom andra änglar, han hade inte lysande hud, han hade inget glatt budskap eller ett viktigt uppdrag och hans bara fötter flög inte lätt över molnen. Faktum var att hans fötter inte ens var bara, de var beklädda med ett par stora svarta kängor med många spännen och inte bara det var skillnaden mellan honom och de andra änglarna; den största skillnaden var hans färg. Då de andra änglarna var vackra och vita och deras ögon strålade av glädje var den här ängeln svart, svart som natten och med starka korpsvarta vingar som alltid bar honom för långt och svarta streck ramade in hans ögon som, om de strålade alls, bara återspeglade sken i hans tårar. Ofta kallades han Korpängeln eller Gråtaren för den här ängeln hade lätt för att gråta.
Det var kanske inte så konstigt, för han kände sig förbisedd och värdelös, eftersom han aldrig fick något uppdrag från Konungen och eftersom han inte någonstans hittade någon som han själv. Det var inte det att han inte trivdes med sig själv, det hade han knappt reflekterat över alls, för han visste inte riktigt om änglar kunde trivas med sig själva eller inte. Det var bara det att han kände sig så fruktansvärt ensam!
Ibland funderade han också på om änglar kunde känna sig ensamma, men han kom fram till att eftersom de kunde vara ensamma så måste de ju kunna känna sig ensamma. Kanske mer ensamma än någon annan, för människor som var ensamma hade ju änglar hos sig.

De andra änglarna försökte muntra upp honom med med berättelser om ensamma människor som gjort mycket, men ängeln blev inte gladare för det. Snarare kände han sig ännu mer värdelös eftersom det var synnerligen enkla saker dessa änglar gjorde för att uppmuntra och hjälpa dessa starka härliga personer. Ibland frågade han sig om varför han aldrig kunde göra saker, men han kom inte fram till något.
"Venrion fick blåsa upp en stormvind, och det kanske inte jag kan göra, inte med mina lungor... Men Cilisis, han fick ju skaka jorden..." han tittade på sina klena armar och insåg snabbt att han aldrig skulle klara av det. "Men finns det inte något jag kan göra?!" utropade han i förtvivlan högt ut i himmelen. Ingen svarade, för ingen visste med säkerhet om han faktiskt kunde göra något alls. Den känsla som nu drabbade Korpängeln var förfärlig. Han hade länge tvivlat på om han kunde göra någon nytta, men nu visste han med säkerhet att han inte kunde göra något alls. Han visste inte riktigt vad han skulle göra, för han var ju en evighetsvarelse. Hade han inte varit det hade han i detta nu gått till ett hörn och dött, för han visste nu att han aldrig skulle bli något, han skulle aldrig kunna hjälpa någon och vad fanns det då för mening att finnas till?

I flera månader gick han planlöst omkring i himmelen och så en dag upptäckte han att han hamnat vid Konungens fötter, han var inne i tronsalen och här satt han vid Konungens fötter! Korpängeln såg upp i Konungens ansikte och han märkte knappt själv när han berättade hela historien om att han inte kunde göra någonting och han bad om att få bli utplånad, för han hade nu förstått att han aldrig kunde göra något, att han aldrig kunde hjälpa någon och att han inte var något värd, så det han bad om vid Konungens fötter var att slippa finnas till med detta lidande.
Konungen tittade på honom och sa:
"Kom min Korpängel, så ska jag visa dig något..."
De gick långt, de gick ända till den salen där änglarna blev tilldelade sina uppdrag och Konungen förde honom fram till den plats där alla uppdrag var samlade. Han ögnade igenom alla de papper som låg framför honom som om han letade efter ett speciellt. När han äntligen fann det stod inget uppdrag alls, bara ett namn.
"Gå till henne och se henne och känn."
Korpängeln bara nickade och såg med stora ögon på namnet, hans uppdrag. Så tittade han upp och allt var förändrat; ett mörkt rum fyllt med bilder på korpänglar som vid närmare betraktande inte alls var änglar utan bilder på människor; klädda och målade precis som honom, och på golvet satt en flicka som Korpängeln var helt övertygad om var verklig, en riktig korpängel, precis som han, som ryckt loss vingarna och smetat ut sitt målade för att slippa vara ängel, kanske hade Konungen svarat på hennes bön att slippa vara ängel? Kanske visade Konungen honom att han skulle få bli människa, en människa som faktiskt en dag skulle träda ur tiden och förvandlas i evigheten. Kanske fick han en chans att bli något annat än det han var? Han väcktes ur sina funderingar när hon började tala och då insåg han att hon trots allt var en människa. Hennes tårfyllda viskningar skulle inte höras av det mest tränade öra, men Korpängeln hörde varje ord som om de vore hans egna.
"Gud..." sade hon "Jag orkar inte mer... Låt mig slippa finnas, låt mig bara slippa! jag kan inte göra något, jag är totalt värdelös... Låt mig slippa... Jag är så ensam..."
Hon satt på golvet och snyftade ett tag till, sen förändrades scenen igen och Korpägeln förstod att han nu var i hennes dröm. Hon låg kvar på golvet och hennes kvävda viskningar hade tystnat och snyftningarna hade övergått i snörvlingar. Korpängeln visste inte riktigt om hon kunde se honom nu, men han gick fram till henne, mest för att han inte kunde låta bli att förundras över henne. När han kom närmare upptäckte han att ännu i sömnen bad hon och orden träffade honom rätt i hans innersta
"Så ensam... så ensam... Varför är jag övergiven?... Varför gav du inte mig någon gåva? ... Lämna mig... Låt mig slippa... Så ensam..."
Korpängeln började gråta, han grät och grät och också hon grät. De grät tillsammans ända tills tårarna var slut och sen frågade hon stilla
"Varför grät du?"
Korpängeln hade halvt om halvt trott att hon inte sett honom så han visste inte riktigt vad han skulle svara eftersom han inte varit beredd på frågor. Han kände efter ett tag och försökte förstå varför han gråtit och sen hasplade han ur sig det han trodde var sanningen
"För.. du grät... och du var ensam.. Eller, jag var där hela tiden... Men du visste inte det... Och det var sorgligt..."
Hon log ett underbart leende, sen lade hon sig i hans svarta knä med sitt vita ansikte och svarta hår och somnade stilla snörvlande. Han strök över hennes hår och stannade med henne resten av hennes liv, trots att hon aldrig såg honom igen.

Min Drömresa

Jag skulle åka tåg. Perrongen var nästan tom, bara en kille med dyra märkesjeans och en nästan vithårig flicka längst bort. Hon kastade oroliga blickar åt alla håll som för att se så att ingen såg hur ensam hon var under sitt smink och under sitt blonderade plattade hår med en riktigt vacker brun färg vid hårbottnen. Annars var perrongen helt tom. Ja, jag var ju där förstås. Killen med de dyra märkesjeansen stirrade bort mot den ände som tåget skulle komma från. Han såg ut att längta.
Jag tog upp boken jag fått i födelsedagspresent och försökte koncentrera mig. Biljetten satt som bokmärke. Från Sthm C till Strängnäs. Lågtrafik. Jag lade ner boken för jag orkade inte läsa ett kapitel ens.

Tåget for med ett litet gnisslande in över spåret som glittrat i solen men som nu lades i skugga under tåget. Dörrarna öppnades och en flicka med brunt hår och grönt linne hoppade ut och rätt i famnen på killen med märkesjeans. Han log och viskade något och kysste henne sen innan han hjälpte henne med väskan bort mot en bil som stod på parkeringen. Flickan som gömde sig bakom sitt blonderade hår och rosa ögonskugga såg längtansfullt efter paret som hand i hand gick bort och jag gick på tåget och letade upp min plats. När vi rullade förbi flickan på perrongen tänkte jag att om hon bara lät den vackra friska brunheten ta över den bleka blonda färgen skulle även hon snart få hålla en kille med dyra märkesjeans i handen, hon också. Men vem vill ha en kille med dyra märkesjeans?

Vagnarna rörde sig fort över spåret och mina tankar rörde sig ännu fortare över de två år som gått. Två år. Var de redan slut? Det var i och för sig inte så 'redan', det hade varit riktigt jobbigt ibland att vänta två år. Riktigt jobbigt. Men nu var det över. Mannen som satt mitt emot mig hade en tjock rock på sig. Han såg ut att svettas. Jag såg ut genom fönstret, och hela världen tycktes glittra just idag. Fälten med sin mogna gyllene skörd och de små stick av Mälaren som syntes lite här och var, vägarna vi åkte förbi tycktes vina förbi visslandes på en glad melodi och varje bilruta reflekterade lyckan som fyllde hela världen just idag. Eller så inbillade jag mig bara. Det gick förbi en kvinna med en liten flicka som hade två tofsar i håret och en liten gosedjurskatt i famnen. De var på väg till toaletten. Flickan log på allt och alla och såg nog samma glädje i allt idag, men kvinnan såg knappt vägen framför sina fötter. Hon såg på mig och jag log. Hon tittade generat bort. Jag slog upp min bok igen men fastnade vid texten på biljetten. Jag log. Mannen mitt emot hade tagit av sig rocken. Han log tillbaka, inte ett äckligt leende. Han var säkert på väg till någon han tyckte om, han också. Kvinnan och flickan kom tillbaka. Flickans ena tofs hade halkat ner lite och jag märkte att kattens ena öga var bortrivet.

Tåget började sakta in och jag lade ner boken i min väska igen. Perrongen här var lika tom som den hemma varit. Det var en tjej med för liten jeansjacka, kanske några år yngre än mig och en flicka med långt svart risigt hår och en kille med trasiga jeans. Hans ögon såg längtansfullt mot tåget och han log, ett leende som glittrade mer än hela världen och resan hit tillsammans. Jag kände hur leendet smittades till mitt ansikte och när jag rusade av tåget sprang jag rakt i hans armar och han lyfte upp mig och snurrade runt sådär som bara han kan och viskade "Hej älskling!" och jag log och han log och vi log i varandras leenden. När vi gick mot bilen vände jag mig om och såg genom tågrutan och genom tjejen med för liten jeansjackas ögon att hon tänkte om den svarthåriga
"Om hon bara lät hårsvallet ha sin friska blonda färg skulle hon snart få hålla en kille med trasiga jeans i handen, hon också. Men vem vill ha en kille med trasiga jeans?"

(Nu blev det inte så här, men det var så det var bestämt då. Mycket gott har kommit ur det och kanske annat gott kommit annars. Jag är Lycklig. Diggade Rasmus kommentar på den här: "Du kan alltså välja att åka precis vart du vill och du väljer Strängnäs om 2 år?!" Vi skulle skriva i skolan, egentligen skriver jag inte sånt här... Eller?)

De lyssnar inte ändå.

(Ur Mias tankar:
Vissa saker säger man inte.
Det gör man bara inte.
Eller är det bara vissa personer som man inte
Säger vissa saker till?
Kanske så att vissa personer inte
gör vissa saker?
Men vissa personer vill dö.
men det är inget man säger...
I alla fall inte på msn...)

Så skjuter hon sakta upp dörren till skolan. Hon vill egentligen inte komma sent, men det blir så i alla fall. "En tout cas" som det heter på franska. Franska har hon första lektionen. Hon heter Mia, Mia Fredriksen. Inte -son. Men det har inte hennes lärare förstått än, trots att hon ända sen 6-års berättat det för dem gång på gång. Hon släpar sig med tunga steg uppför trappan och böjer sig med tunga knän ner till Underskåpet där alla hennes Diktverk ligger säkert förvarade bakom låset som bara hon och vaktis har nyckeln till. Några anteckningar från genomgångar har hon knappt, men proven klarar hon ändå så diktverken märks inte i betyget. Hon är bara lite sen.

-Mais bonjour mademoiselle Fredriksson! Quand est tu en retard? Gnälliga Gunilla kallar henne Fredriksson precis som alla andra lärare.
-Je me pluie pour sommeil hier soir, et ce'st pourqoi je ne revaille en heure ce matin... (Jag grät mig själv till sömns igårkväll så jag försov mig imorse)
-Mia, as tu somme tout vue le grammatique? (Mia, har du över huvud taget kollat igenom grammatiken?)
-Non, madame... (Nej, fröken)
-Pourqoi, Mia? (Varför, Mia?)
Mia svarar inte för hon vet att hennes grammatikkunskaper är i nivå med Gnälliga Gunillas egna men att hon i den meningen antagligen har en massa fel för verbet "gråta till sömns" är inget man hittar i gloslistan och att nästa mening antagligen skulle innehålla ännu fler. (De har ju inte haft glosan självmord än) Hon sätter sig bara lydigt på platsen bredvid Jonas, Fridas lillebror, och slår upp boken.

(Ur Jonas tankar:
Vissa människor vill visst ha all uppmärksamhet
vill komma lite sent så att allas blickar mååste
vändas mot just dem när de kommer.
vill ha allt ljus
så att inget träffar mig
så att ingen lägger märke till mig.
Hon gör i alla fall inte det)

Han låtsas inte om henne när han går ut från klassrummet. Vet att det enda hon frågar honom om är när nästa lektion är och det enda han kan svara är "SO tror jag" trots att han lärde sig schemat utantill redan första veckan. Ibland har han frågat henne, men hon vet aldrig. Bryr sej inte liksom... Som om schemat bara var ännu en liten detalj i den stora Verkligheten som hon skriver om i Diktverken som hon tror att ingen ser.
"Vad har vi för lektion nu?"
"Vet du, jag hatar att du frågar för jag hatar att svara den jag älskar och drömmer om med det simpla 'SO tror jag' när jag mest av allt vill att du ska fråga om jag älskar dig så jag kan stå här framför dig varje dag och säga att det gör jag"
"Ok, har vi historia eller religion?"
"Samhällskunskap, älskling...."

Jonas heter han och han valde franska bara för att hon gjorde det trots att han avskyr varje liten accent i det franska språket. Han hänger knappt med på lektionerna men det är värt varenda sekund av Gnälliga Gunillas knarriga röst att få sitte bredvid Henne, trots att hon bara vet vad han heter för att hon är hans storasysters bästis. Frida tar för mycket plats ibland. Det blir så att Jonas inte alltid får plats för glada, perfekta, utåtriktade, vackra Frida syns överallt och får minsann sitta och prata med halvgudinnan Mia i timtal. I bästa fall får Jonas ett "hej! har vi prov imorrn?" när hon kommer in i deras kök. Jonas är ingen av vad Frida är. Kanske är Frida också en halvgudinna? Till hälften Gudinnan av Perfekthet då. Jonas måste vara besläktad med Hatguden tänker han när han slår upp SO-boken.

(Ur: Fridas räknehäfte
minnen+depressioner=15 år
Femton
FeeeMMtoNN
ska jag inte bli äldre eller?
vad hände med min "kämparglöd"...
shit, jag hatar det här, den enda jag älskar e Miiiia!!)

Frida sitter och ritar små krumelurer som tillsammans bildar ett mönster. Mönstret liknar en vätska som rinner över något som liknar en arm, bara det att armen inte finns och att vätskan får armen att synas. Frida är bra på att rita. Hennes skrivhäften är fulla med liknande krumelurer. De ser ut som magiska tecken eller formler som hör bättre hemma på ett altare i ett uråldrigt tempel än i ett räknehäfte. Frida låter pennan dansa sin magiska dans över papperet. "Som en gammal offerdans kanske" tänker hon för sig själv. En bra tanke tycker hon. Att offra sig själv på Perfekthetens altare. Hon väcks ur drömmarna om blodet som rinner över templets golv.

"Vad är det här?"
"Det föreställer blodet som rinner från mina armar varje kväll..."
"Hur många gånger måste jag säga åt dig att man inte ska rita i räknehäftet? Det är skolan som betalar dem, och vi har inte råd med ritpapper till dig!" den unga läraren är riktigt arg. Frida bryr sig inte. Han är alltid arg på henne ändå. Vissa saker förstår inte lärare. Det bara är så.

(En liten reaktion på att vissa faktiskt sänder så tydliga signaler om hur de mår, men ändå inte blir sedda, för människor blir så rädda för att vara nära någon som mår dåligt. Se varandra!)

Sagan om de Gröna Fjärilarna

Klockan hade varit mycket redan innan han ringt, men hon ville inte lägga på. Inte än...! Det var innan hon ville låtsas om att han faktiskt hade käslor för henne, trots att det var så uppenbart att hon skämdes lite. Klockan var ännu mer nu och under samtalet hade de talat om allt. Hon hade gråtit en del och lutat sig mot kudden som hon i fantasin gjort till hans axel. Nu gäspade hon stort och han hörde det. Hon hörde honom le på andra sidan luren. Det var han som lärt henne höra om någon log i telefonen. Han som var hennes absolut bäste vän. Han som skulle åka långt bort och aldrig bli så nära igen.

"Hmm, du är trött"
"Lite kanske..."
"Ska jag berätta en godnattsaga?"
"Mmmm..."

Det var en gång en liten pojke som hette Lille Filip. Han bodde med sin mormor och morfar i en liten stuga som låg vid en stor äng. Filip älskade sin morfar mer än någon annan och morfar älskade Filip. Varje dag brukade morfar berätta fantastiska saker om det som fanns på ängen. En dag berättade morfar om de gröna fjärilarna. De var mycket sällsynta och varje gång man såg en så fick man en önskan uppfylld. Filip lyssnade andäktigt på morfar. Sen gick morfar in i huset och Lille Filip blev kvar ute på ängen och funderade på vad han skulle kunna önska om han såg en grön fjäril.

Då plötsligt i gräset såg han något grönt! Först var det svårt att se för gräset hade nästan samma färg, men föremålet var grönare på något vis. Det var en grön fjäril! Lille Filip letade febrilt i huvudet efter en önskan och så önskade han att han var en grön fjäril så att han skulle kunna flyga. Och vips så var han en grön fjäril! Han flög omkring hela dagen och hade det jättebra i solskenet tills det blev kväll och han plötsligt ville hem till morfar och sova för nu var det kväll. Han flög hem till stugan men han kom inte in, för fönster och dörrar var stängda. Han flög till sitt sovrumsfönster och tittade in. Där satt mormor och morfar vid hans säng och grät för att deras Lille Filip var borta! Lille Filip blev så ledsen att han grät för han ville ju in till sin morfar och mormor! Så kom han på att han ju var en grön fjäril, och varje gång man såg en grön fjäril så fick man ju önska sig något! Han speglade sig i fönsterrutan och önskade sig att han var sig själv inne i morfars knä och Vips så var han sig själv inne hos morfar och morfar och Lille Filip och mormor blev så glada över att de hade varandra och dom kramades och pussades gonatt och mormor och morfar satte sig i köket och pratade långt in på natten men det hörde inte Lille Filip för han låg i sin säng och sov och drömde om gröna fjärilar.

"Sover du än?"
"Mmmm... Nä! Va?"
"Hihi! Vad tyckte du om min saga?"
"Den var fin -gäsp-"
"Hörde du någonting alls av den?"
"Jaa, jag hörde hela"
"Duu... Du måste sova nu... Gonatt!"
"Näe! Jag har sovmorgon imorrn..."
"Du behöver sova i alla fall. Hon är 4 nu... Du vet mycket väl att jag inte vill lägga på men du måste sova nu"
"Ok... Gonatt..."

Hon lägger på luren och ögonen svider i det stickande ljuset från mobilens skärm. Hon kommer träffa honom imorgon, men hon vet det inte än. Tårarna över att han kommer vara långt iväg har inte torkat från kudden än och i drömmen är den fortfarande hans axel. Hon sover redan lungt och drömmer fint hela natten om gröna fjärilar medan han ligger vaken och tänker på henne.

(Jonte är underbar...)

En lapp om Kärlek

Vickan smällde igen dörren hårt som vanligt. Hon hoppades att mamma inte skulle märka skillnaden, att den här smällen var full av energi och upprymdhet och inte den vanliga ilskan. Fast det kanske var den vanliga ilskan? Det kanske skulle bli den vanliga ilskan när hon läst vad som stod på lappen som stuckits i hennes hand. Vad kunde stå på den?

Tjejen i sjuan som gett henne den var liten och rosa. Hela hon var verkligen bara rosa helt igenom. Hon hade ljusa jeans, rosa tröja och vita gympaskor. Rosa ögonskugga. Rosa läppglans. Rosa. Till råga på allt var lappen hon fått rosa. Vickan var inte rosa. Hon var svart och blodröd. Svart kort kjol, trots det kyliga alla-hjärtans-dag-vädret där förälskade fjortisar gick och värmde varandra. Svarta trasiga strumpbyxor som visade vit hud. Svart tröja med en djup urringnig. Inte för att hon egentligen hade så mycket att visa, hon hade aldrig riktigt vuxit ordentligt. Kanske var det för att hon aldrig riktigt ätit ordentligt?

Den rosa tjejen hade saker att visa. Men hon hade i och för sig mage också... Och den var ju inte ful som Vickans var! Hennes leende var inte heller som Vickans... Egentligen var hennes leende som alla andras. Men det var något extra med henne. Något som fick leendet att se äkta ut. Något extra blänk eller så... Vickan tänkte på sitt eget leende. Det var länge sen hon hade lett. Hon reste sig från sängen och ställde sig framför spegeln och log. hon såg rakt in i sina ilskna ögon och lät dem följa varenda linje i ansiktet. leendet såg falskt ut. Hon visste väl det. Hon kunde väl helt enkelt inte le. Vem skulle hon le för? Vem ville se henne glad? Vem brydde sig? kanske visste den där rosa tjejen som kunde le vem som kunde lära Vickan att le. Kanske fanns det en väg ut ur hennes mörka hål? Eller inte...

Vem skulle vilja sträcka henne en hand? Den rosa lappen låg kvar på skrivbordet. Rosa. Som rött fast renare och oskyldigare. Som oskyldigt blod. Vickans blod var inte oskyldig. Inte hennes hud heller. Det fanns flera ärr på hennes handleder och armar som vittnade om att henner blod minsann var rött och skyldigt. Så många hon gjort besvikna, mamma pappa och kompisar. Hon hade dragit sej undan. Långt undan. Ingen fanns där hon var. Bara hon och hennes skuld. Vad gjorde det då om hon bara gjorde sig lite illa?

Hon sträckte handen genom tårarna efter rakbladet som låg på skrivbordet. Men på något sätt ville fingrarna inte greppa utan tog tag om den rosa lappen. Lågsamt vecklade hon ut den och läste mellan de salta dropparna tre ord skrivna med silvrig glitterpenna:
"Jesus älskar Dig!"


(Skrevs som ett tävlingsbidrag. Lite väl kort kanske, men annars skulle jag hänga upp mig på saker i onödan.)

Änglavakt

Hon gick på andra sidan gatan. Trots att det var mörkt såg han att det var hon. Hon gick huvudet sänkt och händerna söktes då och då upp till ansiktet som för att torka bort något. Tårar? Grät hon? Han ville så gärna trösta henne. Men vågade inte. Så dök en galen tanke upp i huvudet. Kanske var det idag hon skulle upptäcka honom? Kanske var det idag det skulle bli dom? Han gick tvärs över gatan mot henne. Men det var inte idag de skulle bli ihop. Han var bara ett steg från att lägga armen om henne när allt hände på bara några sekunder. Allt gick så fort. Han hörde vrålet av en motor följt av skriket från bromsande däck. Hennes ansikte som vändes skrämt uppåt. Trots att sminket var utsmetat och hon hade ett fult sår på kinden var hon otroligt vacker. Ett ljus svepte över honom. Det sista han tänkte var ”Gud, vilken vacker ängel hon är”. Sen blev allt svart.

Hon gick fort. Ville bara bort. Det hade gjort så ont, inte slaget, det skulle gå bort, det kunde sminkas över. Ordet var värre. Hans ord gjorde mer ont än slaget. Han hade kallat henne ”hora” HORA! Hon hade inte ens fått förklara, hon hade ju inte gjort något! Sen kom slagen. Först mot ansiktet, om hon inte hade vikit undan hade hon antagligen haft en präktig blåtira. Sen mot magen och när hon föll sparkar mot ryggen. Hans polare hade avbrutit honom och hon hade gråtande sprungit därifrån så fort hon kunde. När benen inte bar henne längre hade hon satt sig vid en gatlykta och gråtit resten av tårarna. Det sved i såret på kinden. Vid gatlyktan tog allt slut. Hon hörde ljudet av en motor och bromsande däck. Hon tittade upp i ett par tröstande ögon. ”En ängel?” hann hon tänka innan allt blev svart.

Han körde fort. Alldeles för fort. Och han var full. Men vem brydde sig om hans liv? När han kommit hem den dagen hade hans fru stått och packat och grälat på honom. Det var om hur dåligt han skötte sig, om hur han bara söp och om att hon förtjänade bättre. Hon hade hittat bättre. Hon lämnade honom med en flaska whiskey att dämpa smärtan med. Hans dotter hade kommit hem lite senare. När hon märkte att han var full skrek hon också åt honom. Hon hade tagit flaskan och slängt den mot stengolvet i köket. Det enda han hade att döva sveket med hade hon tagit ifrån honom. Han slog hårt och ångrade sig redan innan handen träffade kinden. Hon hade bett honom dra åt helvete och han hade rusat ut i natten, ut till bilen och bara kört, bort, så långt bort som möjligt från allt. Han grät. När tårarna skingrades såg han att han var på väg av vägen mot en gatlykta. Vid den stod det två tonåringar. Dotterns ord var det sista som ekade i hans huvud innan bilen mosades. ”Dra åt helvete!”. Sen blev allt svart.

Han öppnade sakta ögonen. Huvudet bultade. Var någonstans var han? Vad hade hänt? Så kom allt tillbaka, frun, dotterns ord, bilen, gatlyktan och tonåringarna. Såg helvetet ut så här eller levde han fortfarande? En dörr öppnades och en sjuksköterska kom in. Han var inte död. Han var på sjukhus. Sköterskan log mot honom.
– Hemsk olycka det där… Du ska vara glad som överlevde. Du måste ha haft änglavakt…



(Det här var en av de första novellerna jag skrev. Då var jag nöjd. Nu tycker jag om den för sentimentala skäl. Men jag tycker om den.)

Novellblogg

Såå, nu blir det berättardags vid sjön Mesril. Mina noveller och en del godnattsagor av Jonte kommer hamna här.